Jag är en konstnär som jobbar med hållbarhetsfrågor och att utforska lokala och giftfria konstnärsmaterial, samt motiv för hållbar framtid.
Sedan några år tillbaka har jag intresserat mig allt mer för hållbarhet och miljö, i kombination med konst och kultur. Jag tänker ofta på att det är kultur som ger en plats sitt liv (och i kulturen ingår vi ju alla, våra olika språk, alla uttryck, samvaro osv). Precis som kulturen ger liv i yoghurten!
Jag tror verkligen på vikten av att människor får uttrycka sig, känna skaparglädje och makt att skapa sina egna liv. Så lever jag också mitt liv och väljer att göra det här i Sundsvall. För just här finns, förutom allt vackert och fantastiskt, en stark prägel av industriepoken, som i sig är en kultur, men som gjort så människor tror att de har mindre makt att påverka, skapa själva och förändra – tror jag. Det är en poäng för mig att bosätta mig här och sätta igång olika skapandeprocesser ihop med andra. Jag vill tro att kulturskapare andas liv, levnadsglädje och energi i en plats.
Just nu är jag extra intresserad av föroreningar orsakade av oss människor här i regionen och vad vi själva kan göra för att läka platsen.
Vad säger det om oss som samhälle när vi dumpar 23 000 gifttunnor i våra egna fiskevatten?
Det är viktigt att vi som samhälle har tillgång till bilder och berättelser som hjälper oss att bearbeta vår samtid. Något som ligger dolt under ytan kan genom bildkonsten framställas i dager för att vi som kollektiv ska kunna ta ställning och förhålla oss till detta okända. När jag skapar mina verk vill jag ge oss alla de bilder som är så viktiga för att vi ska kunna bearbeta och besluta oss kring riktigt existensiella frågor som finns i vår närhet. Det finns gott om miljöföroreningar i Västernorrland och i hela Västvärlden. Och det är vi själva som orsakar dem. Hur ska förändring kunna uppstå om vi inte ser hur föroreningarna ser ut? Jag drar ut trollen i ljuset för att vi ska kunna granska dem.
Ena stunden finner jag mig djupt försjunken i länsstyrelsens alla rapporter om förorenade områden, och nästa i livliga samtal med familj och vänner om vad våra förfäder med skavande samveten gjorde mot naturen. Hur kunde min älskade farfar blanda farliga kemikalier med familjelivet i Bredsand på 60-talet? Finns det en arvssynd så bär jag den i miljöfrågan.
Hur känns rost som legat i havet i 60 år mot fingrarna?
Hur luktar en riktigt dödssjuk lax i Ljungan? Vad kan gro i fiberbankar från sågverksepoken, och hur många hus dränktes när älvarna dämdes i Medelpad?
Ibland tänker jag att mina närmaste kollegor är forskare och journaliser. De som ställer de nyfikna frågorna och bestämmer sig för att gräva efter svar, vad det än leder fram till. De som bygger sitt arbete på vetenskap och fakta. De som vill visa sina fynd för världen för att se den bli kollektivt klokare.
När jag funnit ett material, en doft eller en faktauppgift visar jag upp den nästan precis i det skick jag fann den. Det är en stolthet för mig att inte konsumera några nya material i mitt skapande, utan möjligen återbruka sådant som betraktats som skräp. Ruin, sophög, skrot. I verken syns ofta spår det jag funnit i naturen, på vänners vindar och i förråd, eller så har jag dragit fram någon gammal hyllvärmande rapport med bortglömd information som får se solens ljus igen. Genom att låta bli nykonsumtion och genom att använda det jag och mitt nätverk redan har så skadar jag åtminstone inte platsen jag bor på ytterligare. Kan jag läka min arvssynd? Jag tar här och nu ansvar för skulden för att se efter om det går att läka en industriellt skadad plats.
Jag eftersträvar att kunna jobba heltid med att skapa tid och utrymme att konstnärligt arbeta med att lyfta de allt mer pressande och kritiska frågorna om ekosystemkrisen vi har både lokalt, nationellt och globalt.
Jag arbetar mycket med återbruk och använder ofta mitt kontaktnät och media som konstnärlig resurs för insamling av idéer, material och inkluderande/relationsskapande kring frågorna jag arbetar med.
I slutänden är målet med mitt arbete ALLTID att väcka tankar om min egen inverkan och liv i denna industriellt präglade samtid.
Väl mött!
